Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.

 

Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Och det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting som Edvards tillvaro vänds upp och ner. Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia.

 

Simma med de drunknade är en svepande släkthistoria som rör sig över nästan hela 1900-talet. Tempot är långsamt, väldigt långsamt, men det stör inte mig som uppskattar den sortens berättande.

 

Jag tycker om karaktärerna Edvard och hans farfar Sverre. Den delen av historien som utspelar sig på den norska gården är också den mest kärleksfullt berättade. Men att historien sedan förflyttar sig till min favorit bland litterära platser, Shetlandsöarna, gör ju inte saken sämre.

 

Det som drar ner betyget är en småslarvig översättning - ex farmor översätts till mormor.  Irriterande.

 

Förlag: Månpocket

Utgivningsår: 2016

Antal sidor: 408

Första meningen: För mig var mamma en lukt.