Femåriga Ella förvinner spårlöst från förskolan Kolbarnet. Först tror man att det är flickans alkoholiserade pappa som har tagit henne med sig för att hämnas på mamman, men när tiden går och varken far eller dotter dyker upp börjar byns invånare att befara det värsta.

"Isande spänning från Svalbard." Det räcker ungefär så för att sälja in en bok till mig. Jag älskar den här typen av kalla, karga miljöer och isolerade samhällen. Och intrigen till Kolbarnet låter även den väldigt lovande.

Men det är ingen isande spänning. Det är småspännande, som i en Cleeves-roman, och man behöver inte direkt ha lampan tänd. Jag tycker att själva historien är bra, men jag är inte förtjust i utförandet. Det är väldigt många tidshopp med oregelbundna intervaller och det är svårt att få ett bra flyt.

Monica Kristensen är en av Norges främsta polarforskare och har lett expeditioner till Arktis och Antarktis. Det märks att hon är hemma i den här typen av miljöerna, och det är just miljön och landskapet som är den stora behållningen i den här historien. Isbjörnarna, gruvsamhället och sysselmanspoliserna; kylan och mörkret. Även om själva deckaren inte är en fullträff så återvänder jag gärna till Svalbard.