Amy som är född med cerebral pares kan varken gå utan rollator, prata utan en voice box, eller kontrollera sina ansiktsuttryck. Matthew är svårt plågad av tvångssyndrom, med upprepade tankemönster, neurotiska ritualer och förlamande rädsla. I ett desperat behov av att bryta sin isolering och nå ut till världen är Amy och Matthew mer lika än någon kunnat ana, allra minst de själva. 

 

 Jag blev inte sådär jätteförtjust i karaktärerna som jag borde bli, Matthew går in i hjärtat men jag fastnar inte riktigt för Amy. Själva historien är charmig, även om det barkar iväg lite för mycket mot slutet. Budskapet är fint - se bakom ytan och allt det där. Nog så viktigt, så bara därför är det en bok jag kommer att sticka i händerna på alla tonåringar som kommer i min väg. 

 

"John Greens Förr eller senare exploderar jag möter Rainbow Rowells Eleanor & Park", står det på baksidan och den nosar väl någonstans i samma fåra. Mer Rowell än Green i alla fall, det finns inget av John Greens stil och känsla i den här boken tycker jag. Det betyder i sin tur att huvudpersonerna är mer "verkliga", inga drömkaraktärer och inget strössel med metaforer. Något som vissa förmodligen bara ser som ett plus.