"De döda kan inte tala till oss", hade professor Madoc sagt. Men det var inte sant. Nummer 19, det lik som den artonårige Patrick Fort undersöker på anatomilektionen, försöker berätta allt möjligt för honom. 

Patrick har Aspergers syndrom och han har redan till­räckligt med bekymmer i sitt liv. Han har svårt att förstå sig på människorna omkring honom och han är besatt av tanken på döden den märkliga dörr som bara öppnas åt ett håll och som hans far försvann igenom en dag för tio år sedan. 

Det är denna besatthet som fått honom att välja kursen i anatomi, men nu har hans sökande efter svar lett honom i riktning mot ett mer påtagligt mysterium, kanske rentav ett mord. Vem är den man som talar till honom från dissektionsbordet? Och hur hamnade han egentligen här?

Samtidigt som en död man bit för bit avslöjar sina dolda sanningar för honom, upptäcker Patrick hemligheter i sin egen familjs förutna. Till slut är bara en sak säker: Ingenting är vad det ser ut att vara.

Kommentar:
Belinda Bauer golvade mig totalt med sin debutroman Mörk jord, som var - och är - något av det bästa jag läst i spänningsväg. Hennes två följande böcker, Skuggsida och Ni älskar dem inte, var även de mycket bra men de nådde inte riktigt upp till samma nivå som Mörk jord.