Rörgast - Johan Theorin
Mitt i natten bultar en pojke på den gamle skepparen Gerlof Davidssons dörr. Pojken, som kommit stapplande över stranden, beskriver ett skepp fyllt av döda eller döende sjömän, och en galen man med yxa.
Så inleds högsäsongen på norra Öland, en het, tryckande period då tusentals turister kommer för att fira midsommar på ön. Men bland besökarna finns en hemvändare som kommit för att utkräva betalning för en mycket gammal skuld. Efter sig i sommarnatten lämnar han död och skräck.
Det är bara Gerlof som börjar misstänka vem hemvändaren är, och varför han vill hämnas på en hel släkt. Och det är bara Gerlof som mött personen förut - i ungdomen. De båda stod vid en nygrävd grav på kyrkogården och hörde plötsligt ett knackande ljud från kistan...
Kommentar:
Min relation till Johan Theorin har gått lite upp och ner. Gillade Skumtimmen. Tokälskade Nattfåk. Ogillade Blodläge. Älskade den fristående Sankta Psyko. Jag riktigt kände hur mina förväntningar hade byggts upp inför Rörgast, denna den avslutande delen i Theorins Ölandssvit. Den här, den sista, den bara måste vara bra. Hoppades på en ny Nattfåk. Eller i alla fall en Skumtimmen. Men tyvärr... det här var faktiskt inte speciellt bra.
Och det bär mig så emot att skriva det. Jag vill ju omfamna och älska det här. Jag gillar Johan Theorin och vet vilken bra historieberättare han är, jag vet att han kan få till en fantastiskt kittlande, spännande och originell historia. Jag vet att han kan skapa en fängslande miljö som får mig att känna dofter, råfuktig kyla och saltstänk från havet. Jag vet att han kan bättre än så här. Och jag blir förbryllad.
Jag sitter till och med och ifrågasätter mitt eget omdöme. Av alla recensioner att döma så ska ju Rörgast vara så bra. En perfekt avslutning på kvartetten verkar vara ett genomgående omdöme. Så vad är då felet? Varför går inte jag också igång? Har mina förväntningar skruvats upp så mycket att det är omöjligt att leva upp till dem? Är det boken? Är det jag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte är så förtjust i det jag läser. Och det av flera skäl.
Theorin har så skickligt kunnat kombinera vardag och nutid med mystik, så att man inte riktigt vet om det som händer har en naturlig förklaring eller om det är något övernaturligt i farten. Jag saknade det i Blodläge, och jag saknar det ännu mer här. Det finns aldrig några tvivel om vad det är som pågår.
Det blir aldrig heller riktigt spännande. Pusselbitarna föll på plats för mig med detsamma, det krävdes inte särskilt mycket för att förstå vad som skulle hända och hur allt hängde ihop. Vissa saker händer lite väl lätt också.
Sovjethistorien känner jag igen från någon annan bok jag läst, men jag kan för mitt liv inte komma på vilken. Den är inte heller speciellt engagerande, där finns inte alls den närhet som Theorin annars brukar kunna skapa i sina miljöskildringar.
Och Gerlof. Jag har alltid gillat Gerlof men nu blir det lite för mycket. Han hajar precis allt, hela tiden, han vet allt, och förstår allt och alla sammanhang. Det går alldeles för lätt för honom.
Jag känner mig verkligen sur och gnällig, kanske lite orättvis, jag vet inte. Jag är färgad av mina tidigare Theorin-upplevelser. Jag är säker på att om detta var mitt första möte med honom så hade jag tyckt att det var en helt okej bok. Nu blir jag mest sur, just för att jag vet att han kan så mycket bättre.
Adlibris skriver "Rörgast är kuslig spänning när den är som bäst." Det här är verkligen inte kuslig spänning. Kusligheten ligger på ungefär noll. Spänningsmässigt blir den kanske halvljummen. Och det är heller inte Johan Theorin när han är som bäst. Jag ser fram emot nästa bok - på nytt tema - i ny miljö. Låt Gerlof och Öland vila.
Fakta:
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: 2013
Antal sidor: 456
Första meningen: Spökskeppet kom glidande ur mörkret, fram över sundets svarta vatten, och väjde inte för något eller någon.