Hon heter Ellen Savinger och har varit försvunnen i tre veckor.

 

Sam Berger fruktar att en seriemördare tagit henne, men få av hans kollegor inom Stockholmspolisen lyssnar på honom: utan kropp, inget brott.

 

Så kommer Sam i kontakt med den mystiska Nathalie Fredén som visar sig ha oanade insikter i fallet. En historia med hisnande förgreningar till Sams eget liv tonar fram: plötsligt är även jägaren jagad, och i utmarkerna väntar en sanning som alltför många vill dölja.

 

Men nu kände jag att det var dags igen. Utmarker blev väldigt omskriven och hyllad när den kom ut förra året. Årets bästa kriminalroman tyckte bland annat recensenten i Sydsvenskan. För mig stannar det vid en tämligen okej deckare, inte mer.

 

Jag har problem med själva grundstoryn som är allt annat än trovärdig. Och de här båda huvudpersonerna Berger och Blom har jag också problem med. Speciellt den vandrande klyschpolisen Berger. Och språket är så onödigt högtravande på sina håll: ingalunda, remarkabel, attiralj.. och så vidare. Är det ironiskt eller inte? Jag fattar inte, men det stör mig.

 

Sista tredjedelen av boken tycker jag dock är så spännande att det räddar upp hela historien, men jag är långt ifrån såld. Det enda som är fantastiskt är omslaget.

 

Trots min något svala inställning så kommer jag definitivt att läsa den nyss utkomna Inland och hoppas på att den faller mig betydligt bättre i smaken. Alla andra kan ju inte ha fel... ?

 

Förlag; Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 383

Utgivningsår: 2016
Första meningen: Asplöven darrar.