Efter en familjekatastrof måste föräldralösa Lucy Snowe ta sig fram bäst hon kan, i ett 1800-talets London, utan annat skyddsnät än den sista lönen från ett arbete som sällskapsdam åt en äldre kvinna som nu avlidit. Slumpen tar Lucy ombord på en båt till kontinenten och till Villette, där hon lyckas få anställning som lärarinna i engelska på en flickskola.

Charlotte Brontë är väl mest känd för Jane Eyre, men det är många som hävdar att Villette är en betydligt bättre historia. Där är jag benägen att hålla med - det är en bättre bok, men det betyder inte att jag tycker bättre om den.

Villette är en historia som smyger sig på dig. Den är mörk och präglad av ensamhet. Den är inte så direkt och lättillgänglig. Den smyger sig på dig, precis som huvudpersonen Lucy Snowe.

Lucy Snowe är en av de mer fascinerande huvudpersoner jag stött på. I den betydelsen att hon avslöjar så lite om sig själv, och ändå vet man som läsare så mycket om henne och kommer henne så nära. Hon är stark och målmedveten - och samtidigt en skuggfigur. Hon älskar - men samtidigt är hon sval. Hon håller garden uppe, hon avslöjar ingenting - och ändå vet man allt. Lucy Snowe är en skickligt gestaltad karaktär, med så många lager och hemligheter, och inte helt okontroversiell. Jag gissar att en och annan läsare reagerade starkt på hennes "moderna" tankar och känslor när boken kom ut 1853.

Charlotte Brontë arbetade en tid som lärare på en internatskola i Bryssel, och hennes egna erfarenheter utgör grunden till Villette. Hon blev förälskad i en gift lärare på skolan, Monsieur Héger, och hon skrev många brev till honom efter att hon återvänt till England. Många tror att karaktären Monsieur Paul Emanuel är nära baserad på Héger.

Fakta:
Originaltitel: Villette
Förlag: Modernista
Antal sidor: 591
Utgivningsår: 2015 (1853)

Finns på Bokus och Adlibris.