Lollo och Lidija vet inte vad de vill med sina liv. De vet bara vad de inte vill: vuxenlivets konventioner och bojor, familj, jobb och leda. Efter gymnasiet väljer de i stället att bara driva runt. Men nu börjar tiden rinna ut, pengarna är slut och rastlösheten plågar dem.

Passivitet och hopplöshet är känslor som flödar genom hela den här romanen, en roman som egentligen gör mig rätt så ledsen. Det är märkligt att ju mer globaliserad världen blir, vi reser över hela världen, har vänner i andra länder, vet mer om omvärlden än någonsin förut - och parallellt med detta lever unga människor i sin lilla förort, i sitt eget huvud, bryr sig inte så mycket om något annat än sig själv, och föraktar människor som vill något mer. Världen ligger för era fötter ungar, ta för er. Men för vissa ligger världen längre bort än någonsin.