Den vita liljan - Elisabet Nemert
Catherina föds år 1460 i Palermo på Sicilien. Hennes mor dör i barnsäng men hinner uppfatta att den lilla bär på en ovanlig inre styrka. Av fruktan för att den känslokalle fadern ska undertrycka flickan bönfaller hon sin svägerska att låta dottern växa upp hos henne i Messina. Catherina får en lycklig barndom, hon uppfostras till en sofistikerad renässansdam som även är en mästare på ridning och fäktning. Men när fosterfadern dör slås hennes tillvaro i spillror. Hennes biologiske far säljer henne för ett stycke land till en man som är så grym att hon tvingas fly.
Under falsk identitet och förklädd till man beger hon sig till Florens för att söka sin lycka som konstnär. Av en slump träffar hon Lorenzo de' Medici, stadens härskare och samtidens störste konstmecenat. Det uppstår en ögonblicklig kontakt dem emellan...
Kommentar:
En författare som jag tycker mycket om, och min favoritgenre när det gäller böcker, det vill säga historiska kärleksromaner, och ändå blir det inte bra. Jag blev besviken, för jag hade högre förväntningar på denna bok.
Det här är inte trovärdigt alls. Exempelvis hjältinnan Catherina som är så stark, vacker, klok och god, mästare på fäktning, ridning och måleri. Som reser sig upp på hästens rygg i sprängande galopp och gör volter. Det blir bara för mycket. Storyn i sig griper heller aldrig tag i mig.
Jag ser detta som ett olycksfall i arbetet för Nemert, hennes båda senare böcker Rovfåglarnas tid och Ödets hav håller mycket högre klass. Läs hellre dem. Speciellt Ödets hav är riktigt läsvärd.
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 295
Utgivningsår: 2004
Första meningen: Skriket skar som ett skarpslipat svärd genom det gamla stenhuset, fyllde dess mörka salar, letade sig ut genom de tjocka väggarna, ut på gårdsplanen och in i uthus och stallar.