Etta and Otto and Russell and James - Emma Hooper

En morgon när Otto vaknar hittar han en lapp på köksbordet där hans 83-åriga hustru Etta skriver att hon gett sig iväg på vandring för att se havet, för hon har aldrig sett det. Havet, det ligger 3 200 km bort genom den kanadensiska prärien. Otto förstår att det här är något som Etta måste göra, så han väntar och hoppas att hon ska komma ihåg att komma tillbaka. För Etta har problem med minnet och begynnande demens.
 
Det här är en mycket speciell berättelse, nästan som en saga. Man befinner sig i en egen värld när man läser, där allt är mer eller mindre surrealistiskt, och till och med en talande coyote blir ett självklart inslag. Vad är dröm och vad är verklighet? Och spelar det egentligen någon roll?
 
Språket är ljuvligt. Och speciellt. Det är mycket kommateringar och uppräkningar som ger en alldeles särskild rytm. (Det märks redan i titeln: Etta and Otto and Russell and James). Ibland består sidorna bara av två meningar, resten är tom yta, vilket gör att det blir en naturlig paus i läsningen och gör att orden får större betydelse. Det är effektfullt. Det är dock bitvis lite svårt att hänga med, eftersom avsaknaden av talstreck gör att dialogen blir svår att följa och det förflutna och nutiden flyter ibland ihop för mig.
 
Jag tycker mest om tillbakablickarna. Brevväxlingen mellan Otto ute i kriget och Etta som går hemma och väntar på honom. De brev som anländer till Etta är fulla av hål efter censuren men känslan går ändå fram. Och på något sätt är det synonymt för hela boken – berättelsen är full av hål men känslan går ändå fram. De ombytta rollerna är också effektfulla. Först är det Etta som väntar på Otto i kriget, och sen är det Otto som väntar på Etta som är ute på vandring och för sitt eget krig mot demensen. Otto går hemma och funderar, han bakar och lagar mat efter Ettas recept och sorterar sina minnen.
 
Jag tycker väldigt mycket om den här romanen. Den är lite knepig, men på ett bra sätt, och den sticker ut från mängden. Bitvis är språket så vackert att det ger mig rysningar.
 
Här är ett exempel på Hoopers fina språk och förmåga att säga allt utan att egentligen säga det. Här får Etta besked om att hennes syster dött när modern fick havandeskapsförgiftning. En halv sida i boken, men en hel värld av känslor.
 
Toxemia. A word that starts so harsh and ends so gently. A word whispered from Etta’s mother to her father before they had a chance to recognize all that they were learning. A word carried by Etta’s father up the stairs, oh so carefully, like a baby bird, to Etta’s room. He gave it to her more softly than she’d ever heard him speak. Etta took it and held it in her ears at first, and then her head and then, suddenly, and horribly, her heart. Her mother crept through the door and they, all three, realized how little it meant to know things, to know the truth of things, now.
 
It took them longer, a week or so, to notice the hole in their language that this new word had made. To grasp that there was no term for a parent without a child, a sister without a sister.
 
Etta signed up at the teachers’ college one month after this.
 
Fakta:
Förlag: Simon Schuster
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 336
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Visa fler inlägg