Förlag: Ordfront
Antal sidor: 335
Utgivningsår: 2009

På reklamjargong kallas 80-talisterna för Generation Y, Generation Me eller Nexters. I Gustav Fridolins bok kallas de Nedskärningsgenerationen.

Det handlar om dem som fick växa upp på 90-talet, under de "skitår" då den förra krisen drabbade Sverige. De år då lärartätheten minskade, skolkuratorerna försvann och fritidsgårdarna stängdes. De år då den offentliga sektorn drabbades av besparingar som den än idag inte har hämtat sig ifrån, när vi åter är inne i en kris.

Kommentar:
Det här är en ganska mörk skildring av nedskärnings-generationen som formades under krisåren på 90-talet. Är mediebilden av 80-talisten som en lat och bortskämd valfrihetsknarkare sann? Eller är 80-talisten egentligen en helt annan?

Boken är fylld med statistik och fakta, och delar av innehållet och resonemanget känns igen från "Från Vittsjö till världen". Siffrorna talar sitt tydliga språk, och när man ser allt svart på vitt är det en dyster statisik.

Kort kan man säga att den som tidigt lär sig att den är ett problem blir gärna det. Om man ser till skolvärlden som drabbades hårt av besparingar under krisen, med närapå tredubblade sjuskrivningar för lärare, lärarlösa lektioner eftersom inga vikarier sattes in, och sämre betyg till följd. Fritidsgårdar stängdes. 1992 hade knappt fem procent av grundskoleeleverna ofullständiga betyg, 1999 var det var fjärde elev. Även om siffrorna nu börjat gå uppåt igen så har vi ännu inte nått upp till de siffror som gällde före 90-tals krisen. Nu är det åter kris. Står man nu än en gång beredda att göra nedskärningar istället för att dra lärdom?

Fridolin menar att det är först när människan känner trygghet som man vågar satsa. Antingen tror man att "hungriga vargar jagar bäst" och att den som växer upp i kris kommer att åstadkomma mer än den som växer upp i trygghet. Att trygghet passiviserar. Men trygghet är istället grunden till människans skaparkraft. Det är den som har fallskärm som är den som hoppar först ut ur ett flygplan, inte den som hoppas att han har turen att landa mjukt.

I januari 2009 låg ungdomsarbetslösheten på nästan 18%. Fast jobb och egen bostad är något man bara kan drömma om. Därför accepterar man sämre anställningsvillkor, lägre löner, allt för att inte bli helt utslagen och vid sidan om. Skillnaden mellan de äldre generationerna som växte upp "i sämre tider", är att då hade man ändå en framtidstro. Man trodde och såg att saker faktiskt blev bättre. Nu är det tvärtom. Man ser hur saker blir sämre och sämre hela tiden. När företag säger upp folk, är det 80-talisterna, de nyanställda som får gå först. Återigen blåsta.

Även ohälsan ökar. Mellan 1998 och 2006 ökade antalet tvångsvårdade unga kvinnor inom psykiatrisk slutenvård med 50%. Andelen unga med ångest ökade med nästan 200% under nedskärningsåren. Det är skrämmande siffror. 

Det här är en verkligt högaktuell bok, med tanke på den kris vi just nu befinner oss i, en kris som bara verkar bli värre och värre. Har vi råd med ytterligare nedskärningar? Eller har vi lärt oss av tidigare misstag?