Låt den rätte komma in - John Ajvide Lindqvist
Förlag: OrdfrontAntal sidor: 416
Utgivningsår: 2008 (2004)
Det är vinter 1981 i folkhemsförorten nordväst om Stockholm. Människorna strömmar på och av tunnelbanan, i källarförråden sniffar tonåringar lim och på kinakrogen hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om en rysk u-båt som gått på grund i Karlskrona.
I ett av hyreshusen sitter tolvårige Oskar och läser skräcknoveller. Han drömmer om att bli en hämnare. Att äntligen slippa gå till skolan och förnedras av sina plågoandar.
En dag har en pojke mördats på ett chockerande brutalt sätt i närbelägna Vällingby. Precis samtidigt har Oskar fantiserat om att döda mobbaren Jonny och han får ett ögonblick för sig att han har makt att få oerhörda saker att hända. Livet i Blackeberg ska snart förändras, människor dras in i en okänd och ond virvel. Men för Oskars del sker något viktigare. Han möter den första kärleken - en nyinflyttad flicka som heter Eli. Men det är något egendomligt med henne.
Kommentar:
Äntligen har jag läst den här boken som varit så omtalad. Jag tyckte jättemycket om "Hanteringen av odöda" när jag läste den i somras, och den här boken var nog ännu bättre.
Det är ett mörkt och kallt Blackeberg och Sverige som målas upp, och tidstroget skildrat med Rubiks kub, Notknäckarna på tv och smågodiset man köpte styckvis i kiosken. Det är ovanligt att läsa skräckromaner eller vampyrhistorier på svenska, det är lätt att det blir töntigt och inte alls skrämmande, men så är inte fallet med Låt den rätte komma in.
Det är verkligen en bladvändare och man läser på helspänn hela tiden. Man vet aldrig hur historien kommer utvecklas från en sida till en annan. Jag hoppas att alla som ratar skräckromaner gör ett undantag för denna, för den är så mycket mer än bara skräck. Det är också en skildring om ensamhet, vänskap och den första kärleken.
Den ligger i högen med olästa böcker, fick den av en kamrat på födelsedagen, men jag vet inte om jag vågar läsa den. Dels bor jag alldeles för nära Blackeberg, och dels är jag hemskt lättskrämd.