Ingrid är 35 år och är ensamstående mamma, hon arbetar på ett daghem och har precis avancerat till föreståndare. Ingrid dricker vin, mycket vin. Hon lyckas ganska väl med att dölja det för sig själv och sin omgivning, men hennes lilla dotter Juni är inte lika lätt att lura.

På jobbet blir Ingrid närmast mobbad, av sina tidigare arbetskamrater, numera underordnade, som inte kan förstå att det var hon som fick tjänsten som föreståndare. Utanför jobbet försöker hon hålla ihop ett liv som hon tappar kontrollen över ju mer hon kämpar för att inte göra det.

Det är tufft, vilket motiverar ännu ett glas vin. Ett gömt glas i kryddhyllan när Ingrid steker blodpudding med bacon en vanlig tisdagskväll, och hon får den lilla flykt in i dimman som hon behöver för att orka vara den hon tror att hon måste vara en dag till.

Kommentar:
Jag tyckte mycket om Moa Herngrens debutbok, Allt är bara bra, tack, som kom ut 2007. Därför hade jag ganska höga förväntningar på denna, Jag ska bara fixa en grej i köket, och visst levererar hon. Det här är ännu bättre.

Historien handlar om Ingrid, Ingrid som dricker lite för mycket och ständigt hittar anledningar till att göra det. För att trösta sig. För att fira. För att orka med. En liten klunk mjukt, en liten klunk tröst, en liten klunk snällt med lena kanter.

Även Ingrids mamma Astrid har ett alkoholproblem som hon vägrar erkänna. Klart man får dricka lite när man blivit pensionär. Och så har vi Juni, Ingrids 7-åriga dotter, som inte mår särskilt bra. Juni ser att allt inte står rätt till med hennes mamma, mamma som dricker vuxensaft och inte kan sitta stilla i tv-soffan utan att smita ut i köket och smygdricka, och mamma varken ser eller hör henne.

Det är en trovärdig historia som berör. Jag tycker synd om Ingrid samtidigt som jag är så arg på henne att jag vill sträcka in händerna i boksidorna och skaka om henne. Jag önskar att någon i hennes närhet skulle reagerat. Har hon inga väninnor alls som ser? Männen runt omkring både Ingrid och Astrid är flata och passiva, de står bara och tittar på och inväntar katastrofen, jag vill skaka om även dem. Juni vill jag bara krama. Hon är den som berör allra mest, en klok liten tjej som verkar äldre än hon är.

Boken är välskriven, både språket och den vardagliga dialogen känns äkta. Upplösningen är dramatisk och spännande, som gjord för bioduken, och en film av det här vore nog ingen dum idé.

Fakta:
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 351
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Morgonhimlen är blå, solen har just spruckit fram och ett sovrumsfönster står på glänt i ett hyreshus på Kampementsgatan 20 på Gärdet i Stockholm.