Jag har stulit brorsans bil och nu är jag på väg norrut. Jag är sjutton år och har inget körkort, men det struntar jag i, för jag måste norrut för att hitta det ultimata. Det som jag och Emelie sa att vi skulle hitta tillsammans. Och så ska jag sörja tills ingen sorg finns kvar och det vill jag göra ifred!

Janis är så ledsen man kan vara som människa. Och arg. Arg på Emelie som svek och gjorde allt det där hemska. Eller var det Janis som svek? Hon vet inte längre, bara att Emelie spökar för henne och att hon måste fortsätta köra så långt norrut hon kan komma.

Kommentar:
Det här är en bok med mycket känslor, och Janis är en huvudperson jag fattar tycke för. Men i övrigt blev jag inte så värst förtjust i den här boken. Jag tror att mitt 12-åriga jag hade fängslats mer av Janis äventyr.

Även om jag tycker det är en bra historia i grunden, så känns det inte så trovärdigt i alla delar. Det är för många saker som är konstiga och för många människor som är underliga. De bästa bitarna är Janis resonerande och tillbakablickarna på henne och Emelie och det som hände. Däremot tycker jag om Johanna Nilssons språk och det driv som finns i berättelsen.

Boken är en del i Pocketförlagets IRL-serie.

Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 207
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Det här är min rapport till friheten.