Ibland bara måste man - David Levithan
Paul har det inte lätt just nu. Hans bästa vän Joni har dumpat honom och hela gänget för den där Chuck! Och Tony, hans andra bästa vän, är inspärrad i huset av sina hysteriska föräldrar för att omvändas. Och Noah sedan. Noah med de grönaste gröna ögon vill inte se honom längre eftersom han råkade kyssa sitt ex Kyle i skolans städskrubb. Rörigt värre! Och mitt i alltihop ska han hinna förbereda Glada änkans fest med döden-tema.
Kommentar:
Att döma av baksidestexten låter det här som en glättig och rolig liten sak, men det stämmer inte alls. Visst är det roligt, men det är i huvudsak en varm och fin berättelse.
Det som är så härligt är att huvudpersonen Paul är gay och att det är helt naturligt. Han vet vem han är, har kommit ut för länge sedan, och är accepterad både av vänner och familj, och av vad det verkar hela stan. Det är ingen problematik runt sexualiteten. Det görs ingen grej av att han gillar killar. Hela high school verkar vimla av bögar och lesbiska och transor, utan att det är något konstigt med det. Precis som det borde vara överallt alltid. Skolans fotbollskung och homecoming-queen är en och samma person till exempel.
Fördomarna, dom finns i grannstaden och hos vännen Tonys föräldrar, som inte kan acceptera sonens läggning. Men det är inga hatiska fördomar utan de är fortfarande kärleksfulla föräldrar, så det är trots allt lite varmt och fint även där.
Jag gillade det här jättemycket, det är en charmig historia, rörande, gripande, rolig och den lämnar en lite tårögd men med en varm och härlig känsla i kroppen. En underbar bok om en underbar värld.
Boken är en del i Pocketförlagets IRL-serie.
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 247
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Klockan nio en lördagskväll i november.