Författare:
Förlag: Norstedts Förlag
Antal sidor: 273
Utgivningsår: 2008 (1995)

Sommaren 1943 tvingas Esther och hennes mor fly från den by i Sydfrankrike där de bor för att inte hamna i tyskarnas händer. Tillsammans med andra judiska flyktingar lyckas de ta sig över gränsen till Italien. Några år senare gör de ännu en strapatsrik resa med lastbåt till Palestina som kort därpå utropas till staten Israel.

På vägen möter hon en karavan med palestinska män, kvinnor och barn, som nu är utan hemland och på flykt. Under ett kort ögonblick träffar hon en flicka som hon sedan aldrig mer återser och aldrig kan glömma.

Kommentar:

Jag är ju ingen Nobelpristagarlitteraturtjej direkt, så det var med viss skepsis jag tog mig an denna boken, men den visade sig vara riktigt bra. Jag önskar att jag var så pass duktig på franska så att jag kunde läsa den på originalspråket, det tror jag vore riktigt spännande. Inte för att översättningen är dålig, utan tvärtom för att den är så vackert skriven så det vore intressant att kunna få läsa den i original också.

Det finns två parallella historier i boken, om judiska Esther och palestinska Najma, även om övervägande delen av boken handlar om Esther. De är båda två på flykt, och trots att de har olika liv och bakgrund så delar de ändå samma känslor och har mycket gemensamt. Deras berättelser vävs aldrig ihop, förutom under ett ögonblickskort möte som ingen av dem kan glömma. Vandrande stjärna heter ju boken (jag älskar den titeln!), och det är dels en fysisk resa från en plats till en annan, men den största resan sker (som alltid) inombords.

Boken är stillsam, vemodig och lågmäld. Det är stora händelser i boken, krig, politik, svält och död, men det skildras med lågmäld dramatik. Den är inte på något sätt en "svår" eller tung bok, utan den är skriven på ett enkelt men ändå vackert, bitvis poetiskt språk. Det är en riktigt bra bok som jag varmt kan rekommendera.